Idag förbundet med land av sandstopparen i hamnanläggningen. Här häckade mängder av fiskmåsar och trutar som livnärde sig på de rester som blev över efter fiskarenas verksamhet. I många år häckade även ett svanpar på skäret. Med minkens introduktion i biotopen försvann mycket av fågellivet på skäret, och när fisket minskade och till slut i princip upphörde, då fanns inte längre någon sjöfågel kvar heller.
Skäret utgjorde den huvudsakliga komponenten i det naturliga lä som platsen gav. Norra sidan av skäret kallas för ”Ankringsplatsen”. Här ankrade många skutor för att lasta potatis eller sten eller annat för vidare transporter längs kusten; för att söka lä och skydd. Oskar Nilsson i Björsgård har berättat att det hände att det låg upp till fyra skutor ankrade här samtidigt. Ett antal vrak mellan Grimsholmen och Suseån vittnar om troliga misslyckanden i samband med ankring på platsen. Vissa fiskare dristade sig till att skaffa större båt än vad man kunde dra upp på land vid dåligt väder. De hade sin hemmahamn på ankringsplatsen.
Till exempel den korta och sorgliga historien om Ingeborg, Bengtsa-folkets fiskebåt. De kom in i dåligt väder efter en fisketur, och kunde inte ta sig iland med lillebåten utan fick sova över ombord medan vinden bedarrade – trots att de var så nära hem att de såg in i sitt eget kök! Ingeborg slet sig och drev iland strax utanför nämnda köksfönster och blev vrak året efter att hon införskaffats.
Även Isakson hade en däckad snipa till ankars vid ankringsplatsen här. Om vintern flyttades snipan in till Falkenberg för att skyddas från isskruvning.