Består idag av tre sjöbodar och hamnanläggningen utanför. Detta var basen för laxfisket på Grimsholmen i många år. Den stora stenboden ingick i arrendet av laxfiskerätten. Tidigare var det halmtak på boden, men på 1940-talet lade arrendatorn Karl Isaksson plåttak. När fiskerätten friköptes av staten och arrendesystemet upphörde, överläts boden till karl Isaksson av Bobergs byalag. Den sydliga, lilla sjöboden byggdes på 1952 av Karl Isakson av virke från en ilanddriven däckslast. Den nyaste boden i väster byggdes 1984 av Artur Isaksson med kamin och isolering för att fiskarena skulle ha en ordentlig värmestuga under den kalla årstiden.
Den gamla stenmuren på den stora boden är väl tilltagen. Man vinnlade sig om att bygga en stark bod. I skarvarna mellan stenarna i muren lades bruk, men det är inte cement i original, utan sand och kalk. Det sätt som muren är lagd antyder att den kan vara så gammal som från 1600-talet.
Man kan fundera på varför man byggde så starka murar. De som minns isskruvningen 1956 då Strandbaden på Skreastrand hotades av ismassorna som pressades in från havet då vinden blåste upp från sydväst, kan nog tänka sig att isens krafter kan ha haft sitt att säga. Möjligen blev den gamla boden, som stod längre ut på udden i väster, vid pålupplaget (se punkt 29. Ovan), nedtrycktav isen, och man bestämde sig för att använda en säkrare plats och att bygga starkare.
Vattnet mellan Holmaskäret, Holmarevet och fastlandet utgör en sorts naturhamn – något som det inte fanns gott om på den öppna Hallandskusten. I det lä som bildades på östra sidan av udden samlades fiskare. Vid dåligt väder var det dock inte lä nog för att skydda båtarna, och man var tvungen att passa dem och skynda sig ned om natten om det blåste upp till storm för att rädda sina båtar upp på land, precis som vid de andra kåsorna längs kusten.
Spåren efter detta gamla båtliv är inte så tydliga i kustlinjen vid Grimsholmen, eftersom strandlinjen består av sand och tångvallar. Det lades emellertid ut stenmurar som bildade kåsor även här, mend e är inte synliga längre.
På 1960-talet lades den första vågbrytaren ut från den sydliga spetsen av udden ut mot den västra spetsen av Holmarevet. 1977 byggde Isakson den inre hamnen, med stora stenar och gjuten brygga och sjösättningsramp. Detta var en stor förbättring. Nu kunde båten klara sig i de flesta väder. Men även om bryggan ser hög ut som den står i gott väder, var det inte nog vid högvatten och hårda vindar. Det man inte tänker på när man går här en fin sommardag är att vattnet kan stiga 2 m över normalvattenstånd, och ovanpå detta kommer de stora vågor och brott som stormarna river upp: vattnet sprutade över bryggan och fyllde båten; bryggan överfors av våldsamma sjöar som gjorde det farligt om inte omöjligt att ta sig i båten – även nu var man tvungen att passa båten och dra upp den på land för att skydda den mot oväder.
I början av 1980-talet byggdes VA-nätet ut på Grimsholmen, och det blev mängder med sprängsten över. Kommunens plan var att köra in den till Lövstaviken för deponering. Ett bättre alternativ visade sig vara att använda stenen till att bygga en ordentlig hamn för fiskare och friluftsliv vid Grimsholmen. Vågbrytaren som påbörjats 20 år tidigare byggdes ut och så småningom även sandstopparen som idag förbinder fastlandet med Holmaskäret.
Vägen från nuvarande parkering och ut på udden iordningställdes i samband med hamnbygget, för att kunna bära de tunga maskinerna och den är väl bottnad med ballast.
På grund av diverse byråkratiska problem blev hamnen inte byggd såsom det ursprungligen var planeratö tidsplanen höll inte, utformningen och byggordningen förändrades. Resultatet blev att sanddriften och naturens krafter hann ta över innan anläggningen fungerade. Där det tidigare var 2 meter djupt vatten är idag torra land, fyllt med sand. Vågbrytaren blev heller inte så stark som man hoppats. Sprängstenen bestod av mycket smått och skärv, och när stormarna kastar sig mot den sorteras de mindre stenarna ut, och de stora faller ned. Stormen Gudrun 2002 och senare stormen Per åsamkade stor skada på vågbrytaren.
Fisket vid Grimsholmen är idag ett avslutat kapitel. Fiskehamnsföreningen finn ej kvar. Resurser saknas för att göra hamnen fungerande. Kvar finns ännu ett kapitel i kulturlandskapets historia, vittnande om människans kamp mot naturkrafterna för att klara sin utkomst. Men man måste minnas att hur hamnen än ser ut idag, så har den tjänstgjort i många år, till ovärderlig hjälp för de människor som verkat på platsen.