”Falkenbergs södra skärgård”. Förr fanns en långlivad tradition att åka ut med båt till Marsten på Kristi Himmelsfärd på picknick. Senare blev Marsten ett populärt mål för Falkenbergs båtklubb, som lade en fast förtöjningsboj mellan Storaskär och Västraskär. På 1990-talet invaderades skären av storskarv (ålakråkor), vilka vitmenade hela ön med sitt träck. möjligen bidrog detta till att Marsten efterhand förlorat sitt attaktionsvärde som utflyktsmål.
Om man håller sig i mitten av kanalen kan man med en hyggligt grundgående båt passera mellan Storaskär och Västraskär.
- Storaskär med sitt kummel. Kumlet på Marsten är vitkalkat – eller bör vara det. På senare tid har underhållet halkat efter. Några stenar i muren föll ned på 1960-talet när det sjömättes för ombyggnaden av Falkenbergs hamn, och de saknas fortfarande i kumlet. Kumlet är ett sjömärke för sjöfarten och finns med på sjökorten.
Det är inte lätt att landstiga på Marsten. Vågorna skvalpar runt hela ön, och den är omgärdad med sten. Möjligen är bästa platsen en tendens till vik på östra sidan.
Utanför Storaskär kommer djupet tämligen fort, och man kan passera ganska nära ön med båt, i söder sträcker sig ett rev ut en bit, och här bör man ha bredare marginal om man har kölbåt. Revet fortsätter söderut och böljar upp och ned ur sandbotten men på segelbart djup.
- Östraskär. En mjukt rundad, låg klippa, som sträcker sig ned i nordost i form av en slät, brant hall. Här var en god plats att skrapa blåmusslor + men numera finns det inte mycket musslor på klipporna längre. Här blir det fort djupt, och det är säkert att segla tämligen nära innanför Östraskär för säker passage mellan Råstocken och Marsten.
- Västraskär. En låg klipphall.
- Skotthallen. I alla år sälarnas plats.Förmodligen är det den långsamt sluttande östra sidan av det låga skäret, vilken gör det lätt för sälen att ta sig upp, som gör att detta skär ständigt är belamrat med säl: Marstenskolonins fasta plats i livet.
Det är också detta som givit skäret dess namn. På den tid då det gavs skottpengar på säl, då sältran var ett inte obetydligt tillskott till den dyra lampoljan, då sköts det mången säl på denna klippa. Man ville inte skjuta säl i vattnet, för då sjönk den och försvann.
Sälskallen kokades ren och kraniet sändes till Naturhistoriska museet i Göteborg. Det var på så vis skottpengarna betalades ut. Sälen var ett skadedjur.